Igår var min älskade son hos tandläkaren för första gången... Men de märktes inte, han var så duktig och gjorde verkligen sina föräldrar stolta... Tror både jag o Micke blev chockade över att det gick så otroligt bra.. Nog för att jag var så stolt o glad är de nått som stör mig men som jag inte kan sätta fingret på... Jag var helt ensam hemma i två timmar o satt o tänkte eller sprang runt o plockade o tänkte på annat samtidigt.. När Jimmi o Jonathan kom hem så var jag fortfarande glad, sen bara brast de av ingen anledning alls egentligen.. Nästan hela eftermiddan/kvällen rann tårarna i omgångar så fort jag slutat kom de åter tillbaka, t.om när vi lagt oss..

Idag kändes de inte som en bra dag heller! kände gråten satt i halsen all the time, men  nu kom min son o visade va han gjort nyss:D han kom bärande pottan o sa mamma jag e färdig... Gjorde nummer 2 som vi väntat på... Jätte glad e jag nu... Så nu ska han berömmas me glass... BYE BYE